Så händer det. Igen står jag inför ett val som jag ännu inte får rösta i på grund av otillräcklig medborgarskap. Oklart om det ger mig ett större utanförperspektiv men många av perspektiven känns, som så ofta i det här landet, helt overkliga.
Om det var i desperat röstfisksyfte för att rädda sig från politisk undergång eller en allvarlig vision av JSIL (Jewish State of Israel and the rest of the Levant) pratar utrikesminister Avigdor Lieberman om att halshugga olydiga israeliska araber.
Som ett led i sin kampanj försöker ultraortodoxa tidigare inrikesminister Eli Yeshai att få stöd för att skeppa bort alla flyktingar från Afrika, dvs “infiltratörer”, samtidigt som hans närmaste man är en rabin som fångades på film då han stod och uppviglade en bosättarmob till att slå sönder en palestinskägd affär.
I deras gäng framstår fascisten och ekonomiministern Naftali Bennet som en mild man, då han bara vill att israeler ska sluta be om ursäkt för sin existens och vara stolta, samt att de inte ska lämna en centimeter mark åt en palestinsk stat. Det där med att sluta be om ursäkt för sig själva verkar dock helt barockt från omvärldens perspektiv, då Israel snarare framstår som en självbelåten, oflyttbar åsna eller som en rasande tjur i porslinsbutiken än den blyga violen som alltid gör som han blir tillsagd.
Den enda som jag riktigt respekterar från den andra sidan, men som samtidigt gör mig fullständigt perplex, är Shas ledare Arieh Deri. Han står för ett ultraortodoxt parti som står upp för mitzrachi-judar (de som kommer från “östern” och arabvärlden). Hela hans kampanj luktar klasskrig. Han pratar revolution. Han pratar om hungriga barn, om förfallande städer, om de bortglömda och underbetalda. Jag kan inte låta bli att dras med. I en käftsmäll av chutzpah satte hans kampanj upp affischer i mitt medelklassområde som sa ”om du bor här ska du inte rösta på oss, om du jobbar hos någon som bor här så rösta bara på oss”. Jag fattar. Vad jag inte fattar är var hans revolution är på väg. Hur samhället skulle må bättre av fler skolor som inte behöver lära ut matte eller engelska, mer svarthattar som ser det som en religiös plikt att inte arbeta alls och att föda så många barn man bara kan är helt bortom min horisont.
I dag hade högern stor demonstration här i Tel Aviv och den älskade ledaren berättade som han alltid gör att han inte tänker göra något för fred, fortsätta skrämma oss i all oändlighet och aldrig tänker dela på Jerusalem. Och varför? Iran, Iran, Iran. De ändlösa angreppen på honom som person har varit oerhört pinsamma och poänglösa men hans ideologi är vidrig och hans tid drar oss allt längre ner i avgrunden.
Vi hoppas att hans era är över om ett par dagar.
Om det var i desperat röstfisksyfte för att rädda sig från politisk undergång eller en allvarlig vision av JSIL (Jewish State of Israel and the rest of the Levant) pratar utrikesminister Avigdor Lieberman om att halshugga olydiga israeliska araber.
Som ett led i sin kampanj försöker ultraortodoxa tidigare inrikesminister Eli Yeshai att få stöd för att skeppa bort alla flyktingar från Afrika, dvs “infiltratörer”, samtidigt som hans närmaste man är en rabin som fångades på film då han stod och uppviglade en bosättarmob till att slå sönder en palestinskägd affär.
I deras gäng framstår fascisten och ekonomiministern Naftali Bennet som en mild man, då han bara vill att israeler ska sluta be om ursäkt för sin existens och vara stolta, samt att de inte ska lämna en centimeter mark åt en palestinsk stat. Det där med att sluta be om ursäkt för sig själva verkar dock helt barockt från omvärldens perspektiv, då Israel snarare framstår som en självbelåten, oflyttbar åsna eller som en rasande tjur i porslinsbutiken än den blyga violen som alltid gör som han blir tillsagd.
Den enda som jag riktigt respekterar från den andra sidan, men som samtidigt gör mig fullständigt perplex, är Shas ledare Arieh Deri. Han står för ett ultraortodoxt parti som står upp för mitzrachi-judar (de som kommer från “östern” och arabvärlden). Hela hans kampanj luktar klasskrig. Han pratar revolution. Han pratar om hungriga barn, om förfallande städer, om de bortglömda och underbetalda. Jag kan inte låta bli att dras med. I en käftsmäll av chutzpah satte hans kampanj upp affischer i mitt medelklassområde som sa ”om du bor här ska du inte rösta på oss, om du jobbar hos någon som bor här så rösta bara på oss”. Jag fattar. Vad jag inte fattar är var hans revolution är på väg. Hur samhället skulle må bättre av fler skolor som inte behöver lära ut matte eller engelska, mer svarthattar som ser det som en religiös plikt att inte arbeta alls och att föda så många barn man bara kan är helt bortom min horisont.
I dag hade högern stor demonstration här i Tel Aviv och den älskade ledaren berättade som han alltid gör att han inte tänker göra något för fred, fortsätta skrämma oss i all oändlighet och aldrig tänker dela på Jerusalem. Och varför? Iran, Iran, Iran. De ändlösa angreppen på honom som person har varit oerhört pinsamma och poänglösa men hans ideologi är vidrig och hans tid drar oss allt längre ner i avgrunden.
Vi hoppas att hans era är över om ett par dagar.