I torsdags såg vi Netanyahu, i direktsänd TV, trava upp mot Knessets podie för att läsa upp namnen på ministrar i Israels nya regering. Namn på mörkermän och mörkerkvinnor lästes upp medan arabiska och vänstervridna ledamöter skällde ut honom från sina stolar och leddes bort en efter en. Detta blir en dröm för bosättare och deras vänner. De dunkar varandra i ryggen och drömmer om att bygga bort tvåstatslösningen för gott. Gud ska hjälpa dem bibehålla en stat byggd på grym orättvisa och etnisk sortering av människor. Nya poänglösa krig ska föras med det blockerade Gaza varje år eller så. Är detta inte den tid då vänstern i Israel slutligen ska ge upp stödet till staten? Ska vi inte bara acceptera att Israel är en rasistisk enhet och att den enda vägen framåt är en enstatslösning? Alla kan vi ju gå med i den globala palestinarörelsen, som lockar likt en ursinnig Näcken från nere i ån!
Svaret är kanske inte helt uppenbart för alla men för de allra flesta judiska medborgare i Israel, också vänstern, så liknar denna väg även Näckens väg på fler än ett sätt.
BDS (Boycott, Divestment and Sanctions som driver kampen för att bojkotta Israel) och många pro-palestinska debattörer ser konflikten ur ett traditionellt arabiskt perspektiv. Liksom det sionistiska perspektivet blandar denna hållning ihop religiös-national-etniska argument som handlar om vems land det “egentligen" är eller hur nationalkaraktären ser ut (hårddraget: alla israeler är rasister, alla palestinier är terrorister) med de politiska argument som handlar om makt, motstånd och lidande. Det senare är en viktig debatt, det förra en känslomässig farlig distraktion som lätt hamnar I nationsvurmande och vi och dom tänkande på bägge sidor.
Bakom dessa argument finns en rätt grumlig tanke om en enstatslösning. Denna ide är förrädisk i sin till synes okontroversiella grundtanke. Alla bor tillsammans. Klart slut. Kanske kan en sådan rörelse komma till stånd en dag, kanske kommer det bli nödvändigt med en utometnisk sammarbetsstat.
Så ser det dock inte ut idag. Ska vi vara ärliga finns det bara två grupperingar som arbetar systematiskt för en enstatslösning. En bosättardröm om en judisk storisrael som den nya regeringen hyllar och en arabisk dröm om ett enat land som är Palestina som stöds av Hamas. På bägge sidor finns det mer extrema och mer moderata åsikter om vad man ska göra med den andra befolkningen, men gemensamt är att staten ska ha en kultur och en historiesyn som framförallt uppvisar det ena folkets karaktär.
Att be israeler se nyktert på sitt land, orättvisorna i dess historia och ockupationen är en viktig uppgift. Att försöka få dem att överge sin nationalidentitet och därmed ignorera allt det gott som statens bildande betytt för det judiska folket är däremot att försöka göra fiender av potentiella allierade. Det är illa nog att bägge befolkningarna ser konflikten som ett nollsummespel: “mitt land” betyder “inte ditt land”.Att den europeiska vänstern alltför ofta har tagit till sig detta tankesätt är tungt att svälja.
När man till exempel förespråkar en total bojkott av Israel snarare än en bojkott av ockupationen eller när debattörer ser målar upp Israel, och bara Israel, som ondskan personifierad så ger man den israeliska högern ett vapen. Högern menar att det inte spelar någon roll vad Israel gör – alla hatar Israel bara för att staten existerar. Håller den svenska vänstern med? Finns det något Israel skulle kunna göra, förutom att sluta existera, för att ses som en stat bland andra av vänstern?
Ärligt talat bryr jag mig inte om de etniska nationalrörelserna. Både sionismen och den palestinska nationalismen lämnar mig tämligen kallsinnig. Det bästa vore om vi kunde komma vidare. Se varandra som människor. Vad jag däremot bryr mig om är att mina barn, min familj och mina vänner ska kunna leva i relativ säkerhet samtidigt som jag önskar samma rättvisa och fred åt mina palestinska grannar. Om exempelvis Hamas eller någon annan extremhögergrupp får vara med och bestämma hur en enstatslösning ska se ut ser jag inte hur det kommer vara möjligt för judar att kunna bo i någorlunda fred i området. Minst lika omöjligt som det är idag för palestinierna att få rättvisa under israelisk ockupation och blockad.
Det finns många rörelser att beundra i Mellanöstern, och mycket förtryck att fördöma. Hela världens vänster beundrar med rätta vad den kurdiska rörelsen lyckats upprätta i Rojava i inbördeskrigets Syrien, men man kan även hitta hundra års experimentell socialism hos kibbutzrörelsen. Förstår absolut det inspiratoriska hos intifadan (särskilt den första som byggde på strejk, olydnad och uppnådde resultat snarare än den andra som degenererade till urskillningslös våld och ledde till murens byggnad), men massproteströrelsen som nådde många länder och däribland Israel 2011 kan vara lika meningsfyllt att bygga på i framtiden. Situationen i Gaza är bottenlöst förskräcklig, så även den i Sverige okända situationen i det palestinska flyktinglägret Yarmouk som först blockerades av Assads styrkor till den punkt att svält spred sig i lägret som senare övertogs av IS. Situationen för Israeliska araber och de palestinier som fortfarande arbetar i Israel är allvarligt och bör kritiseras men så även slavsystemet, förlåt jag menar gästarbetarsystemet, i Gulfländerna. Allt jag ber om är ett sätt att se på förtryck, motstånd och stater utan märkliga etniska föreställningar.
Nej, det finns bara en väg framåt. Att jobba på för fred, för rättvisa och en annorlunda morgondag. Rationella människor och vänstern hos bägge folk behövs för att bilda en palestinsk stat bredvid den israeliska. Annars kommer fundamentalister och extremnationalister från bägge folk förvandla området till ett helvete.
Svaret är kanske inte helt uppenbart för alla men för de allra flesta judiska medborgare i Israel, också vänstern, så liknar denna väg även Näckens väg på fler än ett sätt.
BDS (Boycott, Divestment and Sanctions som driver kampen för att bojkotta Israel) och många pro-palestinska debattörer ser konflikten ur ett traditionellt arabiskt perspektiv. Liksom det sionistiska perspektivet blandar denna hållning ihop religiös-national-etniska argument som handlar om vems land det “egentligen" är eller hur nationalkaraktären ser ut (hårddraget: alla israeler är rasister, alla palestinier är terrorister) med de politiska argument som handlar om makt, motstånd och lidande. Det senare är en viktig debatt, det förra en känslomässig farlig distraktion som lätt hamnar I nationsvurmande och vi och dom tänkande på bägge sidor.
Bakom dessa argument finns en rätt grumlig tanke om en enstatslösning. Denna ide är förrädisk i sin till synes okontroversiella grundtanke. Alla bor tillsammans. Klart slut. Kanske kan en sådan rörelse komma till stånd en dag, kanske kommer det bli nödvändigt med en utometnisk sammarbetsstat.
Så ser det dock inte ut idag. Ska vi vara ärliga finns det bara två grupperingar som arbetar systematiskt för en enstatslösning. En bosättardröm om en judisk storisrael som den nya regeringen hyllar och en arabisk dröm om ett enat land som är Palestina som stöds av Hamas. På bägge sidor finns det mer extrema och mer moderata åsikter om vad man ska göra med den andra befolkningen, men gemensamt är att staten ska ha en kultur och en historiesyn som framförallt uppvisar det ena folkets karaktär.
Att be israeler se nyktert på sitt land, orättvisorna i dess historia och ockupationen är en viktig uppgift. Att försöka få dem att överge sin nationalidentitet och därmed ignorera allt det gott som statens bildande betytt för det judiska folket är däremot att försöka göra fiender av potentiella allierade. Det är illa nog att bägge befolkningarna ser konflikten som ett nollsummespel: “mitt land” betyder “inte ditt land”.Att den europeiska vänstern alltför ofta har tagit till sig detta tankesätt är tungt att svälja.
När man till exempel förespråkar en total bojkott av Israel snarare än en bojkott av ockupationen eller när debattörer ser målar upp Israel, och bara Israel, som ondskan personifierad så ger man den israeliska högern ett vapen. Högern menar att det inte spelar någon roll vad Israel gör – alla hatar Israel bara för att staten existerar. Håller den svenska vänstern med? Finns det något Israel skulle kunna göra, förutom att sluta existera, för att ses som en stat bland andra av vänstern?
Ärligt talat bryr jag mig inte om de etniska nationalrörelserna. Både sionismen och den palestinska nationalismen lämnar mig tämligen kallsinnig. Det bästa vore om vi kunde komma vidare. Se varandra som människor. Vad jag däremot bryr mig om är att mina barn, min familj och mina vänner ska kunna leva i relativ säkerhet samtidigt som jag önskar samma rättvisa och fred åt mina palestinska grannar. Om exempelvis Hamas eller någon annan extremhögergrupp får vara med och bestämma hur en enstatslösning ska se ut ser jag inte hur det kommer vara möjligt för judar att kunna bo i någorlunda fred i området. Minst lika omöjligt som det är idag för palestinierna att få rättvisa under israelisk ockupation och blockad.
Det finns många rörelser att beundra i Mellanöstern, och mycket förtryck att fördöma. Hela världens vänster beundrar med rätta vad den kurdiska rörelsen lyckats upprätta i Rojava i inbördeskrigets Syrien, men man kan även hitta hundra års experimentell socialism hos kibbutzrörelsen. Förstår absolut det inspiratoriska hos intifadan (särskilt den första som byggde på strejk, olydnad och uppnådde resultat snarare än den andra som degenererade till urskillningslös våld och ledde till murens byggnad), men massproteströrelsen som nådde många länder och däribland Israel 2011 kan vara lika meningsfyllt att bygga på i framtiden. Situationen i Gaza är bottenlöst förskräcklig, så även den i Sverige okända situationen i det palestinska flyktinglägret Yarmouk som först blockerades av Assads styrkor till den punkt att svält spred sig i lägret som senare övertogs av IS. Situationen för Israeliska araber och de palestinier som fortfarande arbetar i Israel är allvarligt och bör kritiseras men så även slavsystemet, förlåt jag menar gästarbetarsystemet, i Gulfländerna. Allt jag ber om är ett sätt att se på förtryck, motstånd och stater utan märkliga etniska föreställningar.
Nej, det finns bara en väg framåt. Att jobba på för fred, för rättvisa och en annorlunda morgondag. Rationella människor och vänstern hos bägge folk behövs för att bilda en palestinsk stat bredvid den israeliska. Annars kommer fundamentalister och extremnationalister från bägge folk förvandla området till ett helvete.