En gammal rumskompis sa till mig en gång, arg som ett bi, att i Israel går det inte att vara sådär flytande agnostiskt, det håller liksom inte, i det heliga landet måste man ta itu med det heliga. Håller helt med. Sedan jag flyttat hit har jag gått från sådär svenskt flummig agnostiker till svavelspottande ateist. Ler maniskt, gnuggar händerna och knyter näven vartannat när Richard Dworkin sätter dit någon inavlad evolutionsförnekare på TV. Halvspringer och skakar surt på huvudet när någon i kippa vill sälja litteratur eller vill slå om min arm med remsor för att be tillsammans. Känner att allt är deras fel. Dom är bosättare, dom är Hamas, dom är de som vill bråka och slåss. Dom tror att halvlitterata folk i öknen för tusentals år sedan satt på någon evig sanning, trots att de trodde att jorden var platt, att brinnande buskar talade, att bevingade hästar fanns och att folk kunde återuppstå lite hipp som happ. Dom leder oss, just nu, ner i teokratihålet. Hej Iran, det verkar bra hos er! Det är rätt orättvist egentligen och inte så lite historielöst, mycken hat har kommit från de sekulära genom historien, från fascismen till stalinismen till Lieberman och Assad.
I kväll börjar hur som helst Yom Kippur, försoningsdagen, den heligaste dagen i den judiska kalendern. Trots min ilska mot religion måste jag älska denna kväll och nästkommande dag. Alla kulturer skulle må bra av att härma den här dagen. En dag utan en enda bil på gatan, cyklar som plingar och folk som sakta minglar genom de maskintömda gatorna. Tvn slutar visa program och tystnaden i grannskapet är öronbedövande. Idag ska man titta inåt, tänka på de man gjort illa genom året och hur man kan bli en bättre människa. Det kan vi alla behöva, tystnad, reflektion, själsrannsakning, ett dygn utan distraktioner. Att skriva blogginlägg är väl en no-no, men jag är ju inte jude heller. Ett år försökte jag dessutom hålla fastan, hela dygnet utan mat eller dryck. Tanken var att de flesta religioner har något liknande, fasta för att komma närmare något heligt, något själsligt, så varför inte pröva? Upplevelsen blev tvärt om. I stället för att tänka på själen och saligheten blev det för mig mest att jag oavbrutet tänkte på, ni gissade det redan: mat och dryck. ”När ska jag äta, när ska jag äta, när ska jag dricka, snart kanske?” Att titta på klockan jämnt och ständigt fick mig knappast att känna mer kärlek till medmänniskorna.
Detta år gör jag som känner är best för mig. Lagom lite att äta, lagom mycket cykla på gatorna med barnen, lagom själsrening och helt rätt mängd tystnad. I alla fall för en stund. Kan världen behöva. Sakta ned.
Hag Sameach på er allihopa!