En sak som bekymrar mig är att många på bägge sidor för debatten utan att någonsin reflektera över den andra sidans känslor, historia, lidande, förhoppningar och rädslor. Det öppnar för en farlig empatilöshet, vilket är ett av hela konfliktens stora problem. Respektlösheten, vreden, hatet och hånfullheten jag ser på nätet gör mig bara så trött och får mig att känna hopplöshet.
Därför ville jag prata om känsla.
Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg så är det, enligt min förståelse, förödmjukelsen och törsten efter rättvisa som är känslan som får symbolisera det Palestinska folket. Denna känsla får blodet att rusa och magen att knipa ihop hos de allra flesta inom vänstern, och jag är inget undantag.
Det är många som menar att det är rädslan och törsten efter fred, av högern kallad säkerhet, som är Israels nationella känsla.
De allra flesta judiska israeler, från de inom den empatibefriade, burdusa, flaggviftande högern till de inom den fredsälskande vänstern, känner någon form av rädsla, både inför grannländerna och inför den internationella palestinarörelsen.
När det gäller grannländerna, inklusive palestinierna, så glöm inte att syftet med krigen, från arabiskt perspektiv, åren 1936-7, 1948-9, 1967 och 1973 alla var att få bort judarna från mellanöstern. Jag skuldbelägger ingen för detta, jag vet precis varför araberna ville förinta Israel, det är bara inte ett perspektiv som vi kan jobba tillsammans med för framtiden.
När det gäller palestinarörelsen består rädslan delvis i oklarheten kring palestinarörelsens syfte. Är detta en rörelse för ett bättre mellanöstern för alla, eller är det ett stridsrop för fullständig seger för Palestina över Israel? Distinktionen kanske är självklar för de som är med, men mycket sällan är detta tydligt i vad som kommer fram i artiklar, demonstrationer och bilder upplagda på sociala medier. För de flesta Israeler som kämpar för fred är skillnaden som natt och dag. De förra kan vi jobba med, de senare vill ju oss inget gott.
Rädslan har alltid irriterat mig. För guds skull – tänk framåt! Släpp rädslan! Gör det som behövs för fred och rättvisa! Hur kan man ha en sån enorm arme och fortfarande känna rädsla? Det här är bara den priviligierades rädsla som tror att den ska förlora privilegiet, den kränkte vite mannens rädsla! Yalla! Rör er framåt!
Alla dessa tankar har mer än lite sanning till dem.
Trots det har jag de senaste veckorna, för första gången sedan jag flyttat hit, börjat känna rädslan. Den kryper i kroppen.
Jag är rädd för stöveltrampande israeliska högerdårar, rädd för Hamas, rädd för affischerna som tapetserar staden om att stödja armen, rädd för krig med en rad andra länder, rädd för nationalistiska politiker, rädd för empatilösheten, rädd för hatet mot palestinierna, rädd för hatet mot Israel, rädd för hatet mot judarna, rädd för hatet mot muslimerna. Rädd för våldsspiraler. Rädd för att någon ska höra mina barn prata hebreiska utomlands, eller att någon ska fråga var vi kommer ifrån. Rädd för att bli dömd för var man kommer ifrån före vem man är, eller vad man tycker.
Sen blir jag fruktansvärt så arg på mig själv för denna känsla.
Jag vet ju att rädsla är alla samhällens värsta fiende. Fredens värsta fiende. Rättvisans värsta fiende.
Yoda hade rätt.
Rädsla leder till ilska som leder till hat. Allt i ett ögonblick. Sen sitter man där och räds och hatar den andre, i sin bunker.
Rädslans politiska nestorer är några av de mest motbjudande figurerna i historien. Nu leder Netanyahu oss genom rädslans mörka korridorer till en osäker framtid, med hjälp av Hamas.
Hoppas på att ljuset kommer snart. Hoppas att det här jävla kriget tar slut nån gång. Hoppas rädslan och förödmjukelsen har ett slut. Hoppas ni är säkra var ni än befinner er.
Det är så lätt att det blir en kamp för rättvisa men inte för fred. Lika omöjligt som fred utan rättvisa.
Fred utan rättvisa är en återvändsgränd som leder till nya uppror för rättvisa. Rättvisa utan fred leder till grymhet och nya inskränkningar av någons rättvisa.
Precis som att båda sidor måste acceptera att den andra existerar, måste de slutligen komma till slutsatsen att fred och rättvisa är intimt sammankopplade. Tyvärr är ju hundraprocentig rättvisa för alla omöjlig eftersom det är två nationella rörelser som gör anspråk på samma stycke land, så båda sidor får ju välja vad som är viktigast: att vinna eller kompromissa.
Det är bara det att ingen kan vinna det här...
Därför ville jag prata om känsla.
Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg så är det, enligt min förståelse, förödmjukelsen och törsten efter rättvisa som är känslan som får symbolisera det Palestinska folket. Denna känsla får blodet att rusa och magen att knipa ihop hos de allra flesta inom vänstern, och jag är inget undantag.
Det är många som menar att det är rädslan och törsten efter fred, av högern kallad säkerhet, som är Israels nationella känsla.
De allra flesta judiska israeler, från de inom den empatibefriade, burdusa, flaggviftande högern till de inom den fredsälskande vänstern, känner någon form av rädsla, både inför grannländerna och inför den internationella palestinarörelsen.
När det gäller grannländerna, inklusive palestinierna, så glöm inte att syftet med krigen, från arabiskt perspektiv, åren 1936-7, 1948-9, 1967 och 1973 alla var att få bort judarna från mellanöstern. Jag skuldbelägger ingen för detta, jag vet precis varför araberna ville förinta Israel, det är bara inte ett perspektiv som vi kan jobba tillsammans med för framtiden.
När det gäller palestinarörelsen består rädslan delvis i oklarheten kring palestinarörelsens syfte. Är detta en rörelse för ett bättre mellanöstern för alla, eller är det ett stridsrop för fullständig seger för Palestina över Israel? Distinktionen kanske är självklar för de som är med, men mycket sällan är detta tydligt i vad som kommer fram i artiklar, demonstrationer och bilder upplagda på sociala medier. För de flesta Israeler som kämpar för fred är skillnaden som natt och dag. De förra kan vi jobba med, de senare vill ju oss inget gott.
Rädslan har alltid irriterat mig. För guds skull – tänk framåt! Släpp rädslan! Gör det som behövs för fred och rättvisa! Hur kan man ha en sån enorm arme och fortfarande känna rädsla? Det här är bara den priviligierades rädsla som tror att den ska förlora privilegiet, den kränkte vite mannens rädsla! Yalla! Rör er framåt!
Alla dessa tankar har mer än lite sanning till dem.
Trots det har jag de senaste veckorna, för första gången sedan jag flyttat hit, börjat känna rädslan. Den kryper i kroppen.
Jag är rädd för stöveltrampande israeliska högerdårar, rädd för Hamas, rädd för affischerna som tapetserar staden om att stödja armen, rädd för krig med en rad andra länder, rädd för nationalistiska politiker, rädd för empatilösheten, rädd för hatet mot palestinierna, rädd för hatet mot Israel, rädd för hatet mot judarna, rädd för hatet mot muslimerna. Rädd för våldsspiraler. Rädd för att någon ska höra mina barn prata hebreiska utomlands, eller att någon ska fråga var vi kommer ifrån. Rädd för att bli dömd för var man kommer ifrån före vem man är, eller vad man tycker.
Sen blir jag fruktansvärt så arg på mig själv för denna känsla.
Jag vet ju att rädsla är alla samhällens värsta fiende. Fredens värsta fiende. Rättvisans värsta fiende.
Yoda hade rätt.
Rädsla leder till ilska som leder till hat. Allt i ett ögonblick. Sen sitter man där och räds och hatar den andre, i sin bunker.
Rädslans politiska nestorer är några av de mest motbjudande figurerna i historien. Nu leder Netanyahu oss genom rädslans mörka korridorer till en osäker framtid, med hjälp av Hamas.
Hoppas på att ljuset kommer snart. Hoppas att det här jävla kriget tar slut nån gång. Hoppas rädslan och förödmjukelsen har ett slut. Hoppas ni är säkra var ni än befinner er.
Det är så lätt att det blir en kamp för rättvisa men inte för fred. Lika omöjligt som fred utan rättvisa.
Fred utan rättvisa är en återvändsgränd som leder till nya uppror för rättvisa. Rättvisa utan fred leder till grymhet och nya inskränkningar av någons rättvisa.
Precis som att båda sidor måste acceptera att den andra existerar, måste de slutligen komma till slutsatsen att fred och rättvisa är intimt sammankopplade. Tyvärr är ju hundraprocentig rättvisa för alla omöjlig eftersom det är två nationella rörelser som gör anspråk på samma stycke land, så båda sidor får ju välja vad som är viktigast: att vinna eller kompromissa.
Det är bara det att ingen kan vinna det här...