Det finns en plats, inte alls långt från mig, där allt smälter samman, man kan se alla som bor här i de bubblor där de bor.
Man korsar huvudvägen som, om man bortser från det ihärdiga tutandet, inte alls är så mellanösternwhacky eller farlig som myten gör gällande. Går förbi landningsbanan där krigsplan och turistplan landa och lyfter vartannat, förbi den skamlöst dyra parkeringsplatsen som gör denna strand till den mest glesbesökta av alla Tel Avivs stränder och så öppnar sig havet framför mig. Allt det hektiska, allt det måttlöst komplicerade, förkrossande grymma och det tragiska skådespel som fyller landet smälter iväg här. Kvar finns bara den lätta brisen, det blåa medelhavet, palmerna, sanden och lungorna som fylls med liv, lugnt och ändlöshet. När allt förändras är havet är det enda som består i denna del av världen, sägs det.
Kanske är det denna tillplattande, lugnande egenskap, horisontens oförstörbarhet, som gör strandpromenaden till Israel som mikrokosm. Kanske är det detta som lockar alla beståndsdelar att gå på promenaden. Här kan man på vilken kväll som helst se alla.
De finniga, hattförsedda, långkjolsbeklädda och lockhåriga tonåringar från de ultraortodoxa går i par, stirrande stint framför sig, livrädda för detta första ordentliga möte med det motsatta könet som går bredvid lika i samma likbleka färg. Detta är en dejt. Arrangerade tillställningar där de ska välja make-maka efter två tre gånger sådär. Sen förväntas man gifta sig och börja föda barn, gärna tio tolv stycken. Man kan säga nej förstås.
-Den här var inte för mig, visa mig en annan!
Bara inte alltför många gånger, efter tre fyra då börjar släkten undra vad som föregår. Den upplevelsen, att som tonåring välja livspartner, får mig att fatta att min egen okunskap i ämnet ångest.
Stranden verkar för de flesta grupper dessutom vara en plats för att visa upp oförvanskad, ren machismo. Musklerna är ständigt på parad här, testosteronpumpandet på topp i alla läger utom de religiösa. Kanske är det svenskheten som gör allt detta poserade pinsamt ända in i ryggmärgen, men det kan lika gärna vara jag som är tönten, borttappad och vilse i mansrollen.
Den taniga ynglingen som pustar och stånkar inför den personliga tränaren som står där, bredbent och nedlåtande, snaggad som en karikatyr på sig själv.
-Yalla... Är det allt du har att ge?.. Phs.
Uniformen väntar ynglingen om några månader, tränare anses ofta nödvändiga för omställningen.
De klungor med arabiska storfamiljer, männen med manlighet som sköld mot yttervärlden, kvinnor som inte möter ens blick och barn som gör allt för att fånga den. Hög ylande musik, ringdans och grilltillställningar på muslimska högtidsdagar. Vid enstaka tillfällen görs det även tillåtet för palestinier att komma till stranden, då kommer de ofta hit för att se på vattnet som berövats dem genom muren.
De pantersvajande Mitzrachifamiljerna, österländska judarna, går likadant i klungor, bär även de manligheten i coboysargången, lyssnar på liknande ylande musik på de judiska högtidsdagarna och äter samma grillmat som araberna. Sången är dock såklart på hebreiska och många unga gillar att bära guldsmycken med chet och davidsstjärna. Förutom språket och symbolerna är det som uppenbarligen skiljer grupperna åt är hur mycket plats kvinnorna tar, här ser man dem högljutt slita de tag i sina platser i gruppen och verkar alltid hålla i alla trådarna samtidigt som i all mat.
Arméenheter springer på stranden, flaggan i släptåg brölande sina sånger om brödraskap, nation och enhet.
De grupper män som man möter från min stadsdel är en speciell sorts klan. Ashkenazijudar med statusdrypande, splitternya sportkläder som symbol för sin hälsa. En gång hörde jag följande konversation.
-Jag cyklar minst 100 km tre gånger i veckan.
-Ja, men jag springer 8 km varje morgon. Springer alltså så långt. Och varje morgon. Märk väl.
Jag hittar inte på. Det var så de sa.
Kaggarna guppade medan dessa supermän i medelålder pratade, och vittnade stumt om andra aktiviteter som de också kanske ägnade sig åt.
Havets lugn, områdets avskildhet, solens bakande, sandens vithet, strandens brist på stress, allt detta måste vara välgörande på oss alla, kanske hjälper det rentav att få vara i varandras närhet, se varandras gångmönster, matvanor, klädvanor. Kanske ser man något nytt där man kan se det mänskliga.
Jag vet inte, men jag älskar stället.
Man korsar huvudvägen som, om man bortser från det ihärdiga tutandet, inte alls är så mellanösternwhacky eller farlig som myten gör gällande. Går förbi landningsbanan där krigsplan och turistplan landa och lyfter vartannat, förbi den skamlöst dyra parkeringsplatsen som gör denna strand till den mest glesbesökta av alla Tel Avivs stränder och så öppnar sig havet framför mig. Allt det hektiska, allt det måttlöst komplicerade, förkrossande grymma och det tragiska skådespel som fyller landet smälter iväg här. Kvar finns bara den lätta brisen, det blåa medelhavet, palmerna, sanden och lungorna som fylls med liv, lugnt och ändlöshet. När allt förändras är havet är det enda som består i denna del av världen, sägs det.
Kanske är det denna tillplattande, lugnande egenskap, horisontens oförstörbarhet, som gör strandpromenaden till Israel som mikrokosm. Kanske är det detta som lockar alla beståndsdelar att gå på promenaden. Här kan man på vilken kväll som helst se alla.
De finniga, hattförsedda, långkjolsbeklädda och lockhåriga tonåringar från de ultraortodoxa går i par, stirrande stint framför sig, livrädda för detta första ordentliga möte med det motsatta könet som går bredvid lika i samma likbleka färg. Detta är en dejt. Arrangerade tillställningar där de ska välja make-maka efter två tre gånger sådär. Sen förväntas man gifta sig och börja föda barn, gärna tio tolv stycken. Man kan säga nej förstås.
-Den här var inte för mig, visa mig en annan!
Bara inte alltför många gånger, efter tre fyra då börjar släkten undra vad som föregår. Den upplevelsen, att som tonåring välja livspartner, får mig att fatta att min egen okunskap i ämnet ångest.
Stranden verkar för de flesta grupper dessutom vara en plats för att visa upp oförvanskad, ren machismo. Musklerna är ständigt på parad här, testosteronpumpandet på topp i alla läger utom de religiösa. Kanske är det svenskheten som gör allt detta poserade pinsamt ända in i ryggmärgen, men det kan lika gärna vara jag som är tönten, borttappad och vilse i mansrollen.
Den taniga ynglingen som pustar och stånkar inför den personliga tränaren som står där, bredbent och nedlåtande, snaggad som en karikatyr på sig själv.
-Yalla... Är det allt du har att ge?.. Phs.
Uniformen väntar ynglingen om några månader, tränare anses ofta nödvändiga för omställningen.
De klungor med arabiska storfamiljer, männen med manlighet som sköld mot yttervärlden, kvinnor som inte möter ens blick och barn som gör allt för att fånga den. Hög ylande musik, ringdans och grilltillställningar på muslimska högtidsdagar. Vid enstaka tillfällen görs det även tillåtet för palestinier att komma till stranden, då kommer de ofta hit för att se på vattnet som berövats dem genom muren.
De pantersvajande Mitzrachifamiljerna, österländska judarna, går likadant i klungor, bär även de manligheten i coboysargången, lyssnar på liknande ylande musik på de judiska högtidsdagarna och äter samma grillmat som araberna. Sången är dock såklart på hebreiska och många unga gillar att bära guldsmycken med chet och davidsstjärna. Förutom språket och symbolerna är det som uppenbarligen skiljer grupperna åt är hur mycket plats kvinnorna tar, här ser man dem högljutt slita de tag i sina platser i gruppen och verkar alltid hålla i alla trådarna samtidigt som i all mat.
Arméenheter springer på stranden, flaggan i släptåg brölande sina sånger om brödraskap, nation och enhet.
De grupper män som man möter från min stadsdel är en speciell sorts klan. Ashkenazijudar med statusdrypande, splitternya sportkläder som symbol för sin hälsa. En gång hörde jag följande konversation.
-Jag cyklar minst 100 km tre gånger i veckan.
-Ja, men jag springer 8 km varje morgon. Springer alltså så långt. Och varje morgon. Märk väl.
Jag hittar inte på. Det var så de sa.
Kaggarna guppade medan dessa supermän i medelålder pratade, och vittnade stumt om andra aktiviteter som de också kanske ägnade sig åt.
Havets lugn, områdets avskildhet, solens bakande, sandens vithet, strandens brist på stress, allt detta måste vara välgörande på oss alla, kanske hjälper det rentav att få vara i varandras närhet, se varandras gångmönster, matvanor, klädvanor. Kanske ser man något nytt där man kan se det mänskliga.
Jag vet inte, men jag älskar stället.