Idag är det Yom Hashoa, förintelsens minnesdag i Israel. Sirenen som signalerar en tyst minut för offren gick alldeles nyss. Tvn visar bara filmer om ämnet och minnesceremonier. Alla andra kanaler släcks ned. Ingen liten bedrift i kabeltvdjungeln. Det ogreppbara ska göras begripligt, djupet av mänsklig vedervärdighet ska på något sätt framställas och belysas från varje tänkbar aspekt.
På något plan känns förintelsen så ofta overklig med sina ondskans hantlangare med blänkande uniformer och överlägsna minspel. Med storhetsvansinne och sin galenskap. Med masshysteri och masshjärntvätt. Även den största anledningen för förintelsens centrala plats i världshistorien, den absurda mängd människoliv som släcktes på industriell nivå, bidrar till ett slags metatänkande som ibland kan skymma det känslomässiga. Hur mycket närmare känns det inte att tänka på en enda liten flicka. Hon går med sin docka in mot gaskammaren. Hon är rädd. En dotter? En kusin? En syster? Först när man sätter sig in i hur detta skulle vara så går den verkliga tragiken upp för en. För att det handlar inte om massan i sig, det handlar om denna känsla, denna sorg, denna förtvivlan, upphöjt till tusentals, hundratusentals, miljontals.
För att inte drunkna i mänsklighetens avskräde behöver vi ägna en tanke åt de som faktiskt gjorde något åt allt detta. Från skyttegravssoldaterna som höll stången vid Leningrad till piloterna som räddade de brittiska öarna, från Raol Wallenberg och Oscar Schindler till partisanerna i alla Europas vildmarker. Vi måste fira hjältarna, om så bara för att visa att hjältar finns i världen. Fokus på hjältar har dock en tendens till att frigöra individer, folk och nationer från det egna ansvaret. Det fråntar inte ansvaret från Sveriges feghet i att inte stå upp mot tyranniet, det förklarar inte RAFs beslut att brandbomba Dresten men att strunta i att bomba tågspåren som ledde till utrotningslägren, det försvarar inte Röda Armens massvåldtäkter på tyska kvinnor. Inte heller de judiska styrkorna i det förlovade landet, som till hälften utgjordes av överlevare, kan undgå ansvaret för att jaga bort och avfolka byar och städer några korta år efter den ofattbara masslakten.
Israel har valt dagen för Warsavaupproret som sin förintelsedag, snarare än den internationella dagen för att minnas förintelsen som baseras på den dagen Röda Armen frigjorde Auschwitz. Det är en betydande skillnad. Omvärlden säger ”vi befriar er judar”, Israel menar att ”vi judar måste frigöra oss själva”. Det slog mig först förra året när jag såg på ceremonin för hashoa på TV, när presidenten talade och folket var andäktiga, vilken roll armén symboliskt hade i det hela. Ceremonins upplägg gjorde det klart att i statens mytologi och symbolspråk är IDF arvtagarna till upprorsmakarna i ghettot. Det finns en känslomässig poäng i detta, som gammal vänsteraktivist kan jag aldrig vara oberörd när någon identifierar sig med gerillasoldater som kämpar mot det mörkaste av det mörka, även med omöjliga odds emot sig. I Israels fall har det dock även en annan dimension. Om IDF är ghettoupprorsmakare i all evighet, är då alla Israels fiender nazister i samma evighet? Här börjar det bli farligt, för vad spelar det för roll vad man gör mot fienden om fienden är ondskan personifierad?
Hjältemod, även om den behövs alltför ofta och ger oss hopp om mänskligheten, är ett alltför märkligt och förrädiskt fenomen att sätta all sin tilltro till. När man börjar med glorifiering av nationer, med ondska och hjältemod som något fullständigt, komplett och oföränderligt kan det vara bättre att gå tillbaka till känslan, till sorgen, till tragiken, till botten. Lilla flickan på väg mot döden bör lär oss om ödmjukhet, sårbarhet, öppenhet. Hon bör lära oss om tolerans och förståelse. Kanske lär hon oss framförallt att minnas. Minnas hur det startade, med uppdelning av folk, och att minnas hur det slutade, med henne, rädd och förtvivlad.
På något plan känns förintelsen så ofta overklig med sina ondskans hantlangare med blänkande uniformer och överlägsna minspel. Med storhetsvansinne och sin galenskap. Med masshysteri och masshjärntvätt. Även den största anledningen för förintelsens centrala plats i världshistorien, den absurda mängd människoliv som släcktes på industriell nivå, bidrar till ett slags metatänkande som ibland kan skymma det känslomässiga. Hur mycket närmare känns det inte att tänka på en enda liten flicka. Hon går med sin docka in mot gaskammaren. Hon är rädd. En dotter? En kusin? En syster? Först när man sätter sig in i hur detta skulle vara så går den verkliga tragiken upp för en. För att det handlar inte om massan i sig, det handlar om denna känsla, denna sorg, denna förtvivlan, upphöjt till tusentals, hundratusentals, miljontals.
För att inte drunkna i mänsklighetens avskräde behöver vi ägna en tanke åt de som faktiskt gjorde något åt allt detta. Från skyttegravssoldaterna som höll stången vid Leningrad till piloterna som räddade de brittiska öarna, från Raol Wallenberg och Oscar Schindler till partisanerna i alla Europas vildmarker. Vi måste fira hjältarna, om så bara för att visa att hjältar finns i världen. Fokus på hjältar har dock en tendens till att frigöra individer, folk och nationer från det egna ansvaret. Det fråntar inte ansvaret från Sveriges feghet i att inte stå upp mot tyranniet, det förklarar inte RAFs beslut att brandbomba Dresten men att strunta i att bomba tågspåren som ledde till utrotningslägren, det försvarar inte Röda Armens massvåldtäkter på tyska kvinnor. Inte heller de judiska styrkorna i det förlovade landet, som till hälften utgjordes av överlevare, kan undgå ansvaret för att jaga bort och avfolka byar och städer några korta år efter den ofattbara masslakten.
Israel har valt dagen för Warsavaupproret som sin förintelsedag, snarare än den internationella dagen för att minnas förintelsen som baseras på den dagen Röda Armen frigjorde Auschwitz. Det är en betydande skillnad. Omvärlden säger ”vi befriar er judar”, Israel menar att ”vi judar måste frigöra oss själva”. Det slog mig först förra året när jag såg på ceremonin för hashoa på TV, när presidenten talade och folket var andäktiga, vilken roll armén symboliskt hade i det hela. Ceremonins upplägg gjorde det klart att i statens mytologi och symbolspråk är IDF arvtagarna till upprorsmakarna i ghettot. Det finns en känslomässig poäng i detta, som gammal vänsteraktivist kan jag aldrig vara oberörd när någon identifierar sig med gerillasoldater som kämpar mot det mörkaste av det mörka, även med omöjliga odds emot sig. I Israels fall har det dock även en annan dimension. Om IDF är ghettoupprorsmakare i all evighet, är då alla Israels fiender nazister i samma evighet? Här börjar det bli farligt, för vad spelar det för roll vad man gör mot fienden om fienden är ondskan personifierad?
Hjältemod, även om den behövs alltför ofta och ger oss hopp om mänskligheten, är ett alltför märkligt och förrädiskt fenomen att sätta all sin tilltro till. När man börjar med glorifiering av nationer, med ondska och hjältemod som något fullständigt, komplett och oföränderligt kan det vara bättre att gå tillbaka till känslan, till sorgen, till tragiken, till botten. Lilla flickan på väg mot döden bör lär oss om ödmjukhet, sårbarhet, öppenhet. Hon bör lära oss om tolerans och förståelse. Kanske lär hon oss framförallt att minnas. Minnas hur det startade, med uppdelning av folk, och att minnas hur det slutade, med henne, rädd och förtvivlad.