Allt är sparsmakat i öknen. Allt har sin plats i det öppna landskapet, solen, olika nyanser av rött och gult, enstaka torra till synes döende träd, och stenat. Allt utom det som människan har att tillägga. Det är som om våran civilisation exponeras i all sin fulhet, slöseri och meningslöshet. Betonghus med flagrande vit färg och plastpåsar som flyger hejdlöst i den pinande vinden klingar särskilt illa med öknens bitande ändlöshet och hårdstirrande solljus. Dimona. Vilken håla. Det säger de i Tel Aviv. Vilken håla. Jag har aldrig gillat elitismen där men identifierar mig skamset med rädslan för det som kallas periferin. Denna stad är känd framförallt för sin kärnvapenanläggning, Jag kliver ur den dammiga bilen och kan inte låta bli att stirra på de små grupper utstuderat klädda ortodoxa ungdomar. Ortodoxa alltså, inte svartklädda ultraortodoxa. Oj vad de ogillar varandra i många fall. Vita kippor, sidlockar, fransar vid sidorna. Jag fascineras, förfäras men kanske framförallt förundras över vilken annorlunda värld dessa grupper lever i. De passerar småfnittrande, i Sverige hade de kanske varit syntare, eller hårdrockare. Eller kanske skinnskallar. Med skillnaden att det här inte, vanligtvis, är fråga om något tonårsuppror, snarare tvärt om. Det är det här som deras föräldrar är stolta över, identiteten, trofastheten, den absoluta tilltron till den egna gruppens rättfärdighet. De passerar, jag dammar av vindrutan med t-shirtens framsida. Det skulle jag inte ha gjort. Nu har jag en brunfärgad decimeterbred rand över skjortan. Jag svär ljudlöst, men snart ska kostymen på och ingen kommer att se den här gamla tröjan. Tick tack, tick tack. Stilettklackars smällar ekar mot betongväggarna i detta ödsliga religiösa kvarter. Jag tittar upp. Ser bara henne snett bakifrån, Alldeles för smala ben sticker fram från en alldeles för kort kjol och jag ser nu från hennes böjda, sköra hållning att de smackande klackarna är knappast något statement, snarare en oundviklig plågoande, en extra reklamskylt för hennes hemlighetsfyllda, skamliga och säkert farofyllda jobb. Jag ryser ofrivilligt i den varma brisen och försöker inte att tänka på vilka hennes kunder kan tänkas vara och hur många barn de statistiskt sätt borde ha. Lättare att titta bort.
När jag kommit fram till scenen som byggts på bakgården av en synagoga är myllret av ungdomar och äldre från sekten Bnei Akiva börjar spira. De verkar ha bussats hit från sina fästen när och fjärran av raden av bussar att döma. Vinden har börjat dåna när jag äntligen banar mig genom folkmassan, förbi plywoodutklipp av IDF soldater med hål för ansiktet där man kan sticka genom huvudet så att man kan ta bild av sig själv som soldat. Förbi saftståndet och minoriteten som är insvepta i nationalflaggan. Jag ryggar instinktivt tillbaka från den barska nationalismen. Det är trots allt nationaldag, försöker jag rationalisera. De märkliga takt- och humorbefriade marscherna fram och tillbaka som ungdomarna höll på med fördjupade ångestkänslorna hos mig. Till slut frågade jag om någon stans att byta om och tilldelas en toalett utanför synagogan. Toan hade varken lampa eller lås, spegel eller toa sits, varje minut eller så var jag tvungen att trycka tillbaka dörren som igen och igen kom flygande upp och skrika Tafus! Tafus! Upptaget! Upptaget!
Efter idogt rasslande, skrapande, knuffande och ett och annat skrik börjar jag ta mig tillbaka till scenen där jag ska uppträda senare efter att det entusiastiska men genomgående omilitäriska marscherna börjar nå sitt crescendo och konferenciern, en tjock kvinna i traditionsenlig peruk och likaså traditionell mörk illapassande klänning aggressivt försöker få de måttfulla applåderna för tillställningen att tillta med skrik som gränsar till det hotfulla. Jag närmar mig henne. Stressad och lite nervös inför tillställningen räcker jag fram handen, jag ser på hennes blick och inser genast att jag gjort ett blunder. Det klart att religiösa kvinnor inte skakar hand. Det visste jag ju. Hon skäller på mig med de motstridiga klagomålen om att det både är två timmar kvar tills jag ska gå på och att hon ville att jag skulle komma för två timmar sedan. Jag är för sen men också för tidig. Inte mycket annat att göra än att titta på den övriga underhållningen. Ett kleizmerband med klarinett och mastodontlåtar och en drömmande ungdom med gitarr som pratar varmt och storögt om stor-Israel med den frälstes saliga blick. Jag fattar ingenting av tjusningen. Är det detta de gör för att ha roligt? I så fall vill jag inte se någon av deras tråkigare dagar.
Sedan kommer Rabinen in. Ett tag tittar jag på honom och märker att jag sugs in i det som han säger. Jag förstår knappt ett ort av den sjungande poetiska stämman men det rytmen ger texten en hypnotisk effekt. Uråldrig poetry slam. Kroppen börjar nästan gunga och innan jag vet ordet av har jag stått där i en halvtimme. Jag märker inte att dansen börjat tills rabbinen slutar tala och jag är ur hans grepp. Jag märker att musiken redan är på men höjs allt efter mässandet slutar. Dansmassan omsluter mig. Bara unga män, inga kvinnor tillåtna. Jag dras med i allt tätare hula-ringar tills de verkar tala med en röst och röra sig med en kropp. Det här är den verkliga samhörigheten, marscherandet var bara på låtsat. Hjärtat börjar bulta. Släpp ut mig! Paniken stegras. Jag får nästan slita bort en fana från ansiktet innan jag är ute. Jag andas hårt efter det. Osäker på vad allt handlar om.
Nervöst var det att kliva upp på scen. Till slut skrek dock denna grupp på arga, unga män: Tubi, Tubi, Tubi. Jag var glad såklart, nöjd med en lyckad show. Woof, woof, woof hörde jag dock i mitt huvud, i mitt missuppfattade namns ställe, massans ilska var på min sida denna gång, men skrämmer ändock.
När jag kommit fram till scenen som byggts på bakgården av en synagoga är myllret av ungdomar och äldre från sekten Bnei Akiva börjar spira. De verkar ha bussats hit från sina fästen när och fjärran av raden av bussar att döma. Vinden har börjat dåna när jag äntligen banar mig genom folkmassan, förbi plywoodutklipp av IDF soldater med hål för ansiktet där man kan sticka genom huvudet så att man kan ta bild av sig själv som soldat. Förbi saftståndet och minoriteten som är insvepta i nationalflaggan. Jag ryggar instinktivt tillbaka från den barska nationalismen. Det är trots allt nationaldag, försöker jag rationalisera. De märkliga takt- och humorbefriade marscherna fram och tillbaka som ungdomarna höll på med fördjupade ångestkänslorna hos mig. Till slut frågade jag om någon stans att byta om och tilldelas en toalett utanför synagogan. Toan hade varken lampa eller lås, spegel eller toa sits, varje minut eller så var jag tvungen att trycka tillbaka dörren som igen och igen kom flygande upp och skrika Tafus! Tafus! Upptaget! Upptaget!
Efter idogt rasslande, skrapande, knuffande och ett och annat skrik börjar jag ta mig tillbaka till scenen där jag ska uppträda senare efter att det entusiastiska men genomgående omilitäriska marscherna börjar nå sitt crescendo och konferenciern, en tjock kvinna i traditionsenlig peruk och likaså traditionell mörk illapassande klänning aggressivt försöker få de måttfulla applåderna för tillställningen att tillta med skrik som gränsar till det hotfulla. Jag närmar mig henne. Stressad och lite nervös inför tillställningen räcker jag fram handen, jag ser på hennes blick och inser genast att jag gjort ett blunder. Det klart att religiösa kvinnor inte skakar hand. Det visste jag ju. Hon skäller på mig med de motstridiga klagomålen om att det både är två timmar kvar tills jag ska gå på och att hon ville att jag skulle komma för två timmar sedan. Jag är för sen men också för tidig. Inte mycket annat att göra än att titta på den övriga underhållningen. Ett kleizmerband med klarinett och mastodontlåtar och en drömmande ungdom med gitarr som pratar varmt och storögt om stor-Israel med den frälstes saliga blick. Jag fattar ingenting av tjusningen. Är det detta de gör för att ha roligt? I så fall vill jag inte se någon av deras tråkigare dagar.
Sedan kommer Rabinen in. Ett tag tittar jag på honom och märker att jag sugs in i det som han säger. Jag förstår knappt ett ort av den sjungande poetiska stämman men det rytmen ger texten en hypnotisk effekt. Uråldrig poetry slam. Kroppen börjar nästan gunga och innan jag vet ordet av har jag stått där i en halvtimme. Jag märker inte att dansen börjat tills rabbinen slutar tala och jag är ur hans grepp. Jag märker att musiken redan är på men höjs allt efter mässandet slutar. Dansmassan omsluter mig. Bara unga män, inga kvinnor tillåtna. Jag dras med i allt tätare hula-ringar tills de verkar tala med en röst och röra sig med en kropp. Det här är den verkliga samhörigheten, marscherandet var bara på låtsat. Hjärtat börjar bulta. Släpp ut mig! Paniken stegras. Jag får nästan slita bort en fana från ansiktet innan jag är ute. Jag andas hårt efter det. Osäker på vad allt handlar om.
Nervöst var det att kliva upp på scen. Till slut skrek dock denna grupp på arga, unga män: Tubi, Tubi, Tubi. Jag var glad såklart, nöjd med en lyckad show. Woof, woof, woof hörde jag dock i mitt huvud, i mitt missuppfattade namns ställe, massans ilska var på min sida denna gång, men skrämmer ändock.