Det är så ofta som jag använder denna blogg för att prata om problemen i mitt nya hemland. Problemen är äkta, påtagliga, grundläggande och skakar ofta vår tillvaro. Samtidigt är det så mycket som ett fokus på problemen utelämnar. Vad man kanske inte ser utifrån är att detta märkliga sammelsurium till stat ger oss ett liv som på många sätt är behagligt, fritt, varmt och med en del positiva egenskaper som jag är osäker om man hittar någon annan stans.
Tel Aviv har ingen ålder i europeisk mening, den är inte vacker såsom Stockholm, Barcelona eller Amsterdam, inte ståtlig som Paris, Istanbul eller Rom. Det som den saknar i gammal kultur, gammal arkitektur och gammal maktordning tar den igen i en urban kultur som saknar gränser, en bisarr och till synes oplanerad arkitektur och en informalitet som gör att de allra flesta klär sig som unga webbdesigners gjorde på Spray på 90talet. Staden designades av socialistiska bauhausarkitekter som Hitler bannlyst från att forma Tysklands stadsbilder. Arkitekterna ville ha ett socialistiskt drömsamhälle byggd av och för folket. Detta fick aldrig något direkt fotfäste när verkliga inflyttande: flyktingar och sionister, mitzrachi och ashkenazi började göra staden levande med pionjärs- och affärsanda, blandningen av alla de drömmar av vad staden och landet skulle bli. Vad som levde kvar av grundtanken var en liberal och vänsterkultur som står fast än idag, med en befolkning som röstar långt vänster om resten av landet. Med växande välstånd kom sedan skyskrapor, lyx och en lust för det ständigt nya. När mycket av det gamla inte rivs utan står kvar som ruckel bredvid bländande stål- och glaskonstruktioner ger det just den oplanerade karaktär som bauhauspioniärerna ville undvika. Men det ger karaktär, äkthet och en ytterst skakig väg till gentrifiering.
Det finns en hiphet, down and dirty äkthet och konstnärlighet i staden som ibland verkar tangera Berlins kultstatus i det området. Samtidigt är alla företagare, alla vill något och vill göra det själva. Ingen nöjer sig med det halvbra, en restaurang stänger ner om någon smakat dålig mat där och sprider ryktet. Det leder till en bländande service och ibland pinsamt otacksamma kunder i alla uteställen och affärer. Medelhavsmat är nog världens bästa hursomhelst och förutom bristen på indiska hak finns det nästan allting man vill ha i bra kvalité och ännu bättre portioner.
Staden har under den årliga Prideparaden utsetts till den mest homovänliga staden i världen. Funderar på varför när så många länder i Västeuropa verkar trilla över varandra för att vara mer toleranta än den andra och tror att svaret ligger i folket själva och inte i deras ledare. Varje gång jag går ner för Dizengoffgatan ser jag samkönade par hålla varandra i händerna, stillsamt pussandes. Även om de allra flesta svenska politiska ledare vill ha lika rättigheter för olika sexualiteter, så är jag osäker om två killar kan gå ner för Kungsgatan en fredagskväll och hålla varandra i händerna utan en enda förnedrande kommentar eller nedvärderande blick. Så är däremot Tel Aviv.
Sprit finns tillgängligt överallt, på Ben Yehuda finns kiosker där man kan köpa lösa shots med sina chips, men israelerna har ett märkligt förhållande till den. Ännu har jag inte sett någon så full så att de ragglar och har aldrig sett fulla gäng röra sig på gatan. Visst är det lite småtråkigt när man inte har så många som vill gå ut och dricka öl med en men samtidigt känns det otroligt säkert, lugnt och fritt utan alkoholen som en faktor som tar över staden på helgdagskvällar. Då Stockholm blir allt hetsigare och spänningsfyllt när helgen smyger sig på, så lugnar Tel Aviv ned sig i en allt saktare, softare lunk trots hippa nattklubbar och ett levande uteliv.
Vädret är skönt utom juni-augusti då det kan bli fuktigt och hett. Vintern är ett skämt då man snittar på tolv dagar om året då man behöver element. Det är dock roligt att man inte hittar utom turisterna som badar på en 28 gradig novemberdag med hänvisning till att det är vinter och det därför är kallt, trots vad man kan få för sig från termometern.
Integration är liksom en stormvind, för även om staten skall vara judisk och denna etnicitet har överordnad status äger den också ett slags vaghet och odefinierbart i Tel Avivs fall som mest handlar om vilka dagar man har helg på. Alla språk, färger och religioner finns att hitta i min stad. I min närbutik hör jag varje morgon minst tre språk – hebreiska, arabiska och ryska, men ofta dessutom franska, engelska eller något östeuropeiskt språk. Vad som är segregerat är arbete, i typiskt israelisk dragning till det extrema är denna i gengäld sanslöst segregerat. Filipiner tar hand om äldre och mentalsjuka, afrikaner städar, judiskmarokanska tanter tar hand om barn, araber i restauranger och snabbköp, ashkenazijudar inom hi-tech och så vidare och så vidare.
Staden har en puls, en vakenhet och en gästvänlighet som mäter sig väl med vilken stad som helst. Men det jag skulle sakna allra mest om jag flyttade är enkelheten med kontakter, vemsomhelst man möter kan man bjuda på kaffe och bli vän med på en eftermiddag, den avslappnade inställningen är svårslagen.
Jo visst måste man älska staden.
Tel Aviv har ingen ålder i europeisk mening, den är inte vacker såsom Stockholm, Barcelona eller Amsterdam, inte ståtlig som Paris, Istanbul eller Rom. Det som den saknar i gammal kultur, gammal arkitektur och gammal maktordning tar den igen i en urban kultur som saknar gränser, en bisarr och till synes oplanerad arkitektur och en informalitet som gör att de allra flesta klär sig som unga webbdesigners gjorde på Spray på 90talet. Staden designades av socialistiska bauhausarkitekter som Hitler bannlyst från att forma Tysklands stadsbilder. Arkitekterna ville ha ett socialistiskt drömsamhälle byggd av och för folket. Detta fick aldrig något direkt fotfäste när verkliga inflyttande: flyktingar och sionister, mitzrachi och ashkenazi började göra staden levande med pionjärs- och affärsanda, blandningen av alla de drömmar av vad staden och landet skulle bli. Vad som levde kvar av grundtanken var en liberal och vänsterkultur som står fast än idag, med en befolkning som röstar långt vänster om resten av landet. Med växande välstånd kom sedan skyskrapor, lyx och en lust för det ständigt nya. När mycket av det gamla inte rivs utan står kvar som ruckel bredvid bländande stål- och glaskonstruktioner ger det just den oplanerade karaktär som bauhauspioniärerna ville undvika. Men det ger karaktär, äkthet och en ytterst skakig väg till gentrifiering.
Det finns en hiphet, down and dirty äkthet och konstnärlighet i staden som ibland verkar tangera Berlins kultstatus i det området. Samtidigt är alla företagare, alla vill något och vill göra det själva. Ingen nöjer sig med det halvbra, en restaurang stänger ner om någon smakat dålig mat där och sprider ryktet. Det leder till en bländande service och ibland pinsamt otacksamma kunder i alla uteställen och affärer. Medelhavsmat är nog världens bästa hursomhelst och förutom bristen på indiska hak finns det nästan allting man vill ha i bra kvalité och ännu bättre portioner.
Staden har under den årliga Prideparaden utsetts till den mest homovänliga staden i världen. Funderar på varför när så många länder i Västeuropa verkar trilla över varandra för att vara mer toleranta än den andra och tror att svaret ligger i folket själva och inte i deras ledare. Varje gång jag går ner för Dizengoffgatan ser jag samkönade par hålla varandra i händerna, stillsamt pussandes. Även om de allra flesta svenska politiska ledare vill ha lika rättigheter för olika sexualiteter, så är jag osäker om två killar kan gå ner för Kungsgatan en fredagskväll och hålla varandra i händerna utan en enda förnedrande kommentar eller nedvärderande blick. Så är däremot Tel Aviv.
Sprit finns tillgängligt överallt, på Ben Yehuda finns kiosker där man kan köpa lösa shots med sina chips, men israelerna har ett märkligt förhållande till den. Ännu har jag inte sett någon så full så att de ragglar och har aldrig sett fulla gäng röra sig på gatan. Visst är det lite småtråkigt när man inte har så många som vill gå ut och dricka öl med en men samtidigt känns det otroligt säkert, lugnt och fritt utan alkoholen som en faktor som tar över staden på helgdagskvällar. Då Stockholm blir allt hetsigare och spänningsfyllt när helgen smyger sig på, så lugnar Tel Aviv ned sig i en allt saktare, softare lunk trots hippa nattklubbar och ett levande uteliv.
Vädret är skönt utom juni-augusti då det kan bli fuktigt och hett. Vintern är ett skämt då man snittar på tolv dagar om året då man behöver element. Det är dock roligt att man inte hittar utom turisterna som badar på en 28 gradig novemberdag med hänvisning till att det är vinter och det därför är kallt, trots vad man kan få för sig från termometern.
Integration är liksom en stormvind, för även om staten skall vara judisk och denna etnicitet har överordnad status äger den också ett slags vaghet och odefinierbart i Tel Avivs fall som mest handlar om vilka dagar man har helg på. Alla språk, färger och religioner finns att hitta i min stad. I min närbutik hör jag varje morgon minst tre språk – hebreiska, arabiska och ryska, men ofta dessutom franska, engelska eller något östeuropeiskt språk. Vad som är segregerat är arbete, i typiskt israelisk dragning till det extrema är denna i gengäld sanslöst segregerat. Filipiner tar hand om äldre och mentalsjuka, afrikaner städar, judiskmarokanska tanter tar hand om barn, araber i restauranger och snabbköp, ashkenazijudar inom hi-tech och så vidare och så vidare.
Staden har en puls, en vakenhet och en gästvänlighet som mäter sig väl med vilken stad som helst. Men det jag skulle sakna allra mest om jag flyttade är enkelheten med kontakter, vemsomhelst man möter kan man bjuda på kaffe och bli vän med på en eftermiddag, den avslappnade inställningen är svårslagen.
Jo visst måste man älska staden.