Ännu en Ship to Gaza aktion och ännu en bordning och fängslande av aktivisterna. Här i Israel är stämningen hård från etablisemanget och en stor del av befolkningen. De två mellanstora lådor som aktivisterna tog med som hjälpmaterial till Gazas 1.8 miljoner medborgare ses som höjden av hyckleri. 80% av befolkningen tycker att den arabiskisraeliske parlamentsledamoten Ghatta som deltog i aktionen bör fråntas hans parlamentariska privilegier. Själv känner jag att aktionen bör stödjas.
Ship to Gaza gör något viktigt och de visar oss ett par saker. De visar att Gaza inte bara kommer att glömmas bort av omvärlden såsom Israels regering helst skulle se. De visar oss att blockaden är lika poänglös som omänsklig. De visar att aktivism kan vara mer effektivt än raketer och självmordsbombare. Få har uppmärksammat att den våldsamma upplösningen av Ship to Gaza 2010 var effektiv i att många aspekter av blockaden lättades efter aktionen och mycket mer mat, förnödenheter och material började släppas igenom. Blockden väger dock fortfarande tungt kring var medborgares hals. Vad Israel och Egypten inte har gjort är att ge Gaza en framtid, att ge dem hopp. De förvägras en hamn, flygplats, tillgång till västbanken eller möjlighet till att åka någonstans. Ett folk utan hopp kan man inte göra fred med. Jag kan bara föreställa mig vilka mörkermän skulle ta kontroll över mitt älskade Tel Aviv om vi omringades och bara hölls vid liv av kringliggande makters nyckfulla ideer. Nej, Ship to Gazas metoder och målsättning verkar vara bra för framtiden.
Varför jag tvekar kring rörelsen är att den verkar vara fastklistrad rörelser såsom BDS (Boycott, Divestment and Sanctions som driver bojkottarrörelsen mot Israel) och med ett antal föreställingar om konflikten som knappast ser till en bättre framtid för alla. I Kajsa Ekis Ekmans medryckande artikel om sina erftarenheter på båten får jag samtidigt mina farhågor besannade. I slutklämmen berättar hon sorglöst om hur lätt upplösningen på konflikten kan komma att bli. ”Lika rättigheter åt alla, en demokratisk stat och inte en stat byggd på etnicitet”. Hon undviker ordet enstatslösning men det är uppenbarligen det som åsyftas. Hon undviker även klassiskt nog att tänka på att etnicitet kommer spela en roll vem som än härskar över detta land. Det är här som jag ibland undrar om palestinavännerna tänker på konsekvenserna av sina egna krav. Ett slut på tvåstatslösningen och början på en kamp för en stat för alla innebär inte en ny verklighet, där alla glömmer sina rötter, omfamnar en ny världsordning och bor tillsammans i harmoni i en ny stat utan varesig namn, flagga eller etnicitet. Vad det däremot gör är att det omöjliggör Israels fortsatta existens. Historiskt sätt är det en nationalrörelse som gärna tar över där Israel fanns. Vad Ekis förespråkar, varesig hon förstår det eller ej, är en arabisk stat som heter Palestina från floden till havet. Det är klart vi är många som är oroliga vad som kan hända de sex miljoner judar som bor i detta land i denna framtid, även vänstermänniskor som avskyr blockaden, ockupationen och bosättarrörelsen.
Det är talande att det är bara Israel som får denna behandling. Vi kan jämföra med andra stater, även de med blodig historia. Att det är viktigt återförena Bosnien och Serbien i ett enda land med stor serbisk majoritet är en ståndpunkt jag sällan stött på. Att vänstermänniskor skulle påstå att det är extremt viktigt att den autonoma kurdiska norra Irak måste förbli del av Irak och göra sig av med sin kurdiska karaktär för att förespråka ”en demokratisk stat och inte en stat byggd på etnicitet” vore helt absurt. Ändå är det exakt detta krav de ställer på Israel. Vilket inte bara framstår som oärligt, utan även etniskt färgat.
Vi behöver få slut på ockupationen, ett slut på blockaden. Israel kan inte göra det utan omvärldens hjälp och behöver därför aktioner såsom Ship to Gaza. Det borde inte vara mycket begärt av vänsteraktivister att se till att hålla sig till ideer som ger bägge folken en bättre framtid.
Ship to Gaza gör något viktigt och de visar oss ett par saker. De visar att Gaza inte bara kommer att glömmas bort av omvärlden såsom Israels regering helst skulle se. De visar oss att blockaden är lika poänglös som omänsklig. De visar att aktivism kan vara mer effektivt än raketer och självmordsbombare. Få har uppmärksammat att den våldsamma upplösningen av Ship to Gaza 2010 var effektiv i att många aspekter av blockaden lättades efter aktionen och mycket mer mat, förnödenheter och material började släppas igenom. Blockden väger dock fortfarande tungt kring var medborgares hals. Vad Israel och Egypten inte har gjort är att ge Gaza en framtid, att ge dem hopp. De förvägras en hamn, flygplats, tillgång till västbanken eller möjlighet till att åka någonstans. Ett folk utan hopp kan man inte göra fred med. Jag kan bara föreställa mig vilka mörkermän skulle ta kontroll över mitt älskade Tel Aviv om vi omringades och bara hölls vid liv av kringliggande makters nyckfulla ideer. Nej, Ship to Gazas metoder och målsättning verkar vara bra för framtiden.
Varför jag tvekar kring rörelsen är att den verkar vara fastklistrad rörelser såsom BDS (Boycott, Divestment and Sanctions som driver bojkottarrörelsen mot Israel) och med ett antal föreställingar om konflikten som knappast ser till en bättre framtid för alla. I Kajsa Ekis Ekmans medryckande artikel om sina erftarenheter på båten får jag samtidigt mina farhågor besannade. I slutklämmen berättar hon sorglöst om hur lätt upplösningen på konflikten kan komma att bli. ”Lika rättigheter åt alla, en demokratisk stat och inte en stat byggd på etnicitet”. Hon undviker ordet enstatslösning men det är uppenbarligen det som åsyftas. Hon undviker även klassiskt nog att tänka på att etnicitet kommer spela en roll vem som än härskar över detta land. Det är här som jag ibland undrar om palestinavännerna tänker på konsekvenserna av sina egna krav. Ett slut på tvåstatslösningen och början på en kamp för en stat för alla innebär inte en ny verklighet, där alla glömmer sina rötter, omfamnar en ny världsordning och bor tillsammans i harmoni i en ny stat utan varesig namn, flagga eller etnicitet. Vad det däremot gör är att det omöjliggör Israels fortsatta existens. Historiskt sätt är det en nationalrörelse som gärna tar över där Israel fanns. Vad Ekis förespråkar, varesig hon förstår det eller ej, är en arabisk stat som heter Palestina från floden till havet. Det är klart vi är många som är oroliga vad som kan hända de sex miljoner judar som bor i detta land i denna framtid, även vänstermänniskor som avskyr blockaden, ockupationen och bosättarrörelsen.
Det är talande att det är bara Israel som får denna behandling. Vi kan jämföra med andra stater, även de med blodig historia. Att det är viktigt återförena Bosnien och Serbien i ett enda land med stor serbisk majoritet är en ståndpunkt jag sällan stött på. Att vänstermänniskor skulle påstå att det är extremt viktigt att den autonoma kurdiska norra Irak måste förbli del av Irak och göra sig av med sin kurdiska karaktär för att förespråka ”en demokratisk stat och inte en stat byggd på etnicitet” vore helt absurt. Ändå är det exakt detta krav de ställer på Israel. Vilket inte bara framstår som oärligt, utan även etniskt färgat.
Vi behöver få slut på ockupationen, ett slut på blockaden. Israel kan inte göra det utan omvärldens hjälp och behöver därför aktioner såsom Ship to Gaza. Det borde inte vara mycket begärt av vänsteraktivister att se till att hålla sig till ideer som ger bägge folken en bättre framtid.