Det var ett långsamt och bittert uppvaknande i den blomstrande Israeliska våren. Valresultatet förra veckan lämnade mig och så många andra i en förvirrad dimma under några dagar. Nu börjar dimman skingras men det är med tungt hjärta som jag skriver det här. Nästan alla jag känner har samma känsla av att vara på ett sjunkande skepp. Jag träffade en vän i grannskapet som är någon slags new age healer, eller häxa, jag vet, jag höjde också på ögonbrynen, men det är tydligen ett helt respektabelt yrke här och om folk får lite sinnesfrid av att hyra in henne så vem är jag att stå emot. Hon sa att hon aldrig fått så mycket klienter, folk lider och oroar sig. När de lider vill de ha hjälp, gärna utomvärldslig sådan. Hon lade dock till att situationen gör att hon tänker flytta från landet snart. Det Israel som hela Tel Aviv vill ha; modernt, liberalt (i amerikansk mening), tolerant och levande; är på väg att suddas ut.
Hoppet låg som alltid hos vänstern opinionsundersökningarna proklamerade att vi kanske hade en chans; att motsvarigheten till socialdemokraterna skulle bli det största partiet, att araberna skulle bli en politisk kraft för första gången, att vänstern skulle vara någorlunda enat och ta hem makten. Det var alltid en dåres förhoppning kanske. Tzipi Livni och Buji Hertzog kanske inte hade kraften som krävs för att utmana bosättarna. Folk kan inte enas ens om sitt framtida existens. Kanske är det lite som med klimatförändringar, Miami kanske behöver ligga under vatten och alla invånarna flytta, men slutligen kommer folk att vakna.
För ögonblicket i alla fall har folket talat. Netanyahu la i högsta växel sista dagarna före valet och gick ut med det chockerande rasistiska “araberna kommer ut i massor för att rösta” och att därför är “högern i fara”. På valdagen visade han en även en kallblodig ärlighet som fattats honom innan, “under mitt ledarskap blir det ingen Palestinsk stat”. Dessa uttalanden gjorde honom till den absolut mest populära ledaren och krossade oppositionen. Vi vet ännu inte precis hur den nya regeringen kommer att se ut men vi kan vara säkra på att de bjuder in alla vargar i fårinhängnaden. En bosättare kommer återigen bli bostadsminister, en paria som Leiberman kommer fortsätta vara utrikesminister som ingen annan ledare vill träffa, kanske kommer någon ultraortodox få finansministeriet eller ekonomiministeriet så de kan fortsätta bygga skolor där man bara får lära sig uråldriga texter och ingenting om den moderna världen. Pengar kommer alltså gå till bosättningar, skolor utan utbildning och vapen. Inte sedan Hamas vann valet 2006 har området fått en så vidrig regering. Det är detta som majoriteten av folket ville, hur ofattbart det än är och trots att knappt någon som jag träffat känner så. Dessutom är Israel en av de få länder i världen, USA är den enda andra jag kan komma på, vars demokratiska val direkt påverkar en annan nations folk.
Det hjälps inte av den kompakta ointresse som svensk media visat valet. Inga arga internationella röster på min facebook, inga långa utläggningar från våra kära Jan Gilliou eller Per Gahrton. Hela tyckandets konst tyckes vara frånvarande när det gäller hur israelerna väljer vägen framåt. Hela frågan kring hopp eller rädslans väg ekar sin tystnad över den svenska debatten. All den vrede och indignation är reserverad för konsekvenserna av politiken, politiken i sig är tydligen ointressant. Frågan om kampen om Israels själ inget intresse. Varför? De vet redan att den är rutten och behöver inga fler bevis. Kanske var den rutten redan som ide. De miljoner människor som ville hindra utveckligen som vi såg förra veckan är ointressanta. Om något gnuggas nu händer för att nu kommer vi se Israels “rätta ansikte”. Har vi överhuvudtaget rätt att ge upp över länder? Kan vi ge upp om Frankrike skulle tas över av Marianne Le Pen? Det är talande att detta perspektiv lutar åt samma håll som den israeliska tokhögern, att Israel bör gå hela vägen, återockupera de självstyrande städerna på västbanken, attackera och blockera Gaza och dra på sig bojkott, krig och intifador. Bara då kan Palestinierna vinna och få rättvisa. Det är bara det att tanken på att den slutgiltiga palestinska rättvisan skulle ha något till övers för den judiska befolkningen är svårt att tänka sig. Där de ser rättvisa ser jag Syrien.
Det enda vi vet nu är att “ihie po dam”. Blod kommer att flyta.
Hoppet låg som alltid hos vänstern opinionsundersökningarna proklamerade att vi kanske hade en chans; att motsvarigheten till socialdemokraterna skulle bli det största partiet, att araberna skulle bli en politisk kraft för första gången, att vänstern skulle vara någorlunda enat och ta hem makten. Det var alltid en dåres förhoppning kanske. Tzipi Livni och Buji Hertzog kanske inte hade kraften som krävs för att utmana bosättarna. Folk kan inte enas ens om sitt framtida existens. Kanske är det lite som med klimatförändringar, Miami kanske behöver ligga under vatten och alla invånarna flytta, men slutligen kommer folk att vakna.
För ögonblicket i alla fall har folket talat. Netanyahu la i högsta växel sista dagarna före valet och gick ut med det chockerande rasistiska “araberna kommer ut i massor för att rösta” och att därför är “högern i fara”. På valdagen visade han en även en kallblodig ärlighet som fattats honom innan, “under mitt ledarskap blir det ingen Palestinsk stat”. Dessa uttalanden gjorde honom till den absolut mest populära ledaren och krossade oppositionen. Vi vet ännu inte precis hur den nya regeringen kommer att se ut men vi kan vara säkra på att de bjuder in alla vargar i fårinhängnaden. En bosättare kommer återigen bli bostadsminister, en paria som Leiberman kommer fortsätta vara utrikesminister som ingen annan ledare vill träffa, kanske kommer någon ultraortodox få finansministeriet eller ekonomiministeriet så de kan fortsätta bygga skolor där man bara får lära sig uråldriga texter och ingenting om den moderna världen. Pengar kommer alltså gå till bosättningar, skolor utan utbildning och vapen. Inte sedan Hamas vann valet 2006 har området fått en så vidrig regering. Det är detta som majoriteten av folket ville, hur ofattbart det än är och trots att knappt någon som jag träffat känner så. Dessutom är Israel en av de få länder i världen, USA är den enda andra jag kan komma på, vars demokratiska val direkt påverkar en annan nations folk.
Det hjälps inte av den kompakta ointresse som svensk media visat valet. Inga arga internationella röster på min facebook, inga långa utläggningar från våra kära Jan Gilliou eller Per Gahrton. Hela tyckandets konst tyckes vara frånvarande när det gäller hur israelerna väljer vägen framåt. Hela frågan kring hopp eller rädslans väg ekar sin tystnad över den svenska debatten. All den vrede och indignation är reserverad för konsekvenserna av politiken, politiken i sig är tydligen ointressant. Frågan om kampen om Israels själ inget intresse. Varför? De vet redan att den är rutten och behöver inga fler bevis. Kanske var den rutten redan som ide. De miljoner människor som ville hindra utveckligen som vi såg förra veckan är ointressanta. Om något gnuggas nu händer för att nu kommer vi se Israels “rätta ansikte”. Har vi överhuvudtaget rätt att ge upp över länder? Kan vi ge upp om Frankrike skulle tas över av Marianne Le Pen? Det är talande att detta perspektiv lutar åt samma håll som den israeliska tokhögern, att Israel bör gå hela vägen, återockupera de självstyrande städerna på västbanken, attackera och blockera Gaza och dra på sig bojkott, krig och intifador. Bara då kan Palestinierna vinna och få rättvisa. Det är bara det att tanken på att den slutgiltiga palestinska rättvisan skulle ha något till övers för den judiska befolkningen är svårt att tänka sig. Där de ser rättvisa ser jag Syrien.
Det enda vi vet nu är att “ihie po dam”. Blod kommer att flyta.